Osteoporos

Reduktion av mängden ben eller atrofi av skelettvävnad, en åldersrelaterad störning som kännetecknas av minskad benmassa och ökad mottaglighet för frakturer.

Benskörhet drabbar 20 miljoner amerikaner, omkring 80% av dem kvinnor, och kostar amerikanska samhället så mycket som $ 3800000000 årligen. Cirka 1,3 miljoner frakturer hänförliga till benskörhet förekommer varje år i människor ålder 45 och äldre, och detta villkor står för 50% av frakturer inträffar hos kvinnor över 50 års ålder. Även om alla ben påverkas, kompressionsfrakturer i kotor och traumatiska frakturer i handleden och lårbenshalsen är vanligast. Gradvis asymtomatisk kotkompression kan vara detekterbar bara röntgenundersökning. Förlust av kroppslängd och utveckling av kyfos kan vara de enda tecknen på vertebral kollaps. Efter höftfraktur, mest äldre patienter inte återhämta normal aktivitet, och dödlighet inom 1 år närmar 20%. Frakturer hos äldre leder ofta till förlust av rörlighet och självständighet, social utanförskap, rädsla för ytterligare fall och frakturer, och depression. Osteoporos inträffar när benresorption snabbare än benbildning. Mekanismerna bakom osteoporos är komplexa och förmodligen varierande. Ben genomgår ständigt cykler av resorption och formation (ombyggnad) för att hålla koncentrationen av kalcium och fosfat i den extracellulära vätskan. När serumkalciumkoncentration droppar, paratyroidhormon ökar sekretion och detta hormon stimulerar benresorption av osteoklaster för att återställa serumkalciumnivåer till det normala. Benmassa minskar med åldern och påverkas av kön, ras, klimakteriet, och kroppsvikt-för-höjd. Intag av kalcium och vitamin D, samt tarm-och njurfunktion påverkar kalcium och fosfat homeostas. Risken för osteoporos är störst hos postmenopausala kvinnor. Asiatisk eller vita rasen, undervikt, kost kalciumbrist, stillasittande livsstil, alkohol och rökning tycks vara oberoende riskfaktorer. Nedgången av vitamin D3 nivå med åldrande leder kalcium malabsorption, vilket, i sin tur, stimulerar benresorption. Östrogenbrist förvärrar detta problem genom att öka känsligheten av ben till resorberande medel. Kvinnor som blir amenorrheic grund av rigorösa atletisk träning och dietrestriktioner eller ätstörningar är i riskzonen för osteoporos. Uppbyggnad och nedbrytning av ben påverkas även av yttre fysiska faktorer såsom kroppsvikt och motion. Immobilisering och långvarig sängläge ger snabb benförlust, medan motion där viktbärande har visat att både minska benförlust och öka benmassan. Osteoporos är vanligast hos unga vuxna med cystisk fibros, särskilt de som behandlas med långvarig kortikosteroidbehandling. Diagnosen primär osteoporos fastställs genom dokumentation av minskad bentäthet efter uteslutning av kända orsaker överdriven benförlust. Röntgenbilder är okänsliga indikatorer på benförlust, eftersom bentäthet måste minskas med minst 20-30% före reduktionen kan uppskattas. Standardiserade diagnostiska förfaranden bestämning av bentäthet vid ultradistal radie och midshaft radie av en enda foton absorptiometri, och vid höften och ländryggen med dubbla energi röntgen Absorptiometry (DEXA). En kvantitativ ultraljud förfarande som nyligen godkänts av FDA är jämförbar med bentätheten mätningar av DEXA att förutsäga frakturer på grund av benskörhet. Målet med vid osteoporos är förebyggande av frakturer hos känsliga patienter. Lämplig tidpunkt och korrekt användning av medel såsom kalcium, vitamin D, östrogen, bisfosfonater, kalcitonin och raloxifen och rollen av motion har genererat stora forskningsinsatser och betydande kontroverser. Intag av tillräckliga mängder av kalcium och vitamin D, samt fortsatt måttlig viktbärande motion, är grundläggande förebyggande åtgärder för personer i alla åldrar. Administration av östrogen vid och efter klimakteriet inte bara stoppa förlusten av ben, men faktiskt ökar benmassan. Hormonersättning med östrogen är den mest effektiva förebyggande och behandling av postmenopausal osteoporos. Det tros vara mest lämpligt att börja östrogen vid theearliest tecken på klimakteriet, eftersom benförlust förmodligen börjar före upphörandet av menstruationer. Östrogenbehandling måste fortsätta senare i livet för att bibehålla optimal bentäthet. Det finns inga övertygande bevis för att inleda östrogenbehandling hos äldre kvinnor förebygga benskörhet. Fördelarna med östrogenterapi måste vägas mot den ökade risken för endometriehyperplasi och endometriecancer karcinom (som kan kompenseras genom samtidig administrering av gestagen) och möjligen bröstcancer. Den selektiva östrogenreceptormodulator raloxifen har godkänts för att förebygga osteoporos. Det orsakar inte endometriehyperplasi men är mindre effektivt än östrogen att bevara benmassan. Hormonet kalcitonin, som administreras genom injektion eller nässpray, hämmar benresorption och har andra effekter på mineralmetabolismen. Bisfosfonater såsom alendronat och etidronat, som binder till ben kristaller, vilket gör dem resistenta mot enzymatisk hydrolys och hämma verkan av osteoklaster, har visats öka bentätheten. Strategier för att förhindra fall är viktigt hos äldre patienter.